Har precis varit ute och promenerat i över en timme. Det blev inte mer frukost än en kopp te så kalorimässigt ligger jag på -258 just nu. Jag ska inte äta förrän det blir middag ikväll. Jag hade velat fasta ordentligt hela dagen men min pojkvän hade blivit vansinnig om han visste vad jag håller på med. Jag antar att jag borde berätta lite om min historia för er. Det får bli lite i taget eftersom det är alldeles för mycket att komprimera ner till ett inlägg.

Nuläget ser ut som följande: Jag är i 20årsåldern och bor i en medelstor stad med min pojkvän. Jag har alltid varit smal. Eller ja, alla andra tycker det i alla fall. Jag har kunnat äta precis vad jag velat utan att gå upp ett gram i vikt och har varit relativt nöjd med min kropp. Men för något år sedan märkte jag att min ämnesomsättning förändrades (antar att det är helt naturligt när man blir lite äldre) och det trivdes jag inte med. Plötsligt såg jag förändringen på min kropp efter en massa kebabtallrikar och godis. Jag vet inte om ni förstår skillnaden men "normalsmal" så som andra ser det är tjock enligt mig. Jag ligger mer åt det hållet nu och jag har bestämt mig för att göra någonting åt det.

Det värsta är mina tjocka lår som brer ut sig över hela världen när jag sitter ner. Jag märker snabbt att min mage blir platt när jag äter mindre men det syns aldrig på mina lår och det gör mig vansinnig.

Jag inser att det är en farlig väg jag håller på att beträda. Det som driver mig mest i mina försök att gå ner i vikt är längtan att lära mig självdiciplin. Det låter löjligt, men jag vill vara tjejen som vänligt men bestämt tackar nej till godisskålen hemma hos kompisarna. Hon som är noga med vad hon stoppar i sig när man fikar efter en shoppingtur. Någon som har kontroll och inte är svag.

Jag är svag i så mycket annat så det är på tiden att jag utmanar mig själv. Jag vill känna mig stark och vacker och smal.

Jag funderade länge på om jag överhuvudtaget skulle starta den här bloggen. Idag hade jag inget val längre. Jag måste få ur mig det jag tänker och känner om jag inte ska explodera. Jag känner mig så ensam. Jag har ingen att prata med, ingen jag kan berätta allt för. Vi får se om det här kan bli min utväg och tillflyktsort.